Kärleksminnen

Jag minns att jag tänkte: Luften är så tung. Jag kvävs.

Den är tung och vibrerar i takt med ångesten i rummet. Vibrerar in i magen, genom min bristande röst, ut i skakiga fingertoppar. Jag är så kär. Du också. Vi sitter i vår lägenhet och är jättekära. Det är alla hjärtans dag. Vi båda har spenderat mer än vad våra respektive studentbudgets tillåter på att köpa presenter. Du gav mig rosor. Gulliga publika kärleksförklaringar på sociala medier. Vi har käkat god mat. Vi har myst. Vi är jättekära. Vi gör allt för att intala oss det. Att vi är jättekära. Att det räcker. Att presenter, rosor och glidmedel med jordgubbssmak kommer att väga upp ensamhetskänslan som ekar i mig när du som vanligt går ut på krogen i helgen. Svartsjukeklumpen i din mage när min mobil piper till imorgon och jag vinklar bort skärmen medan jag läser. Att en sista gemensam ansträngning på ”kärlekens dag” kommer att rädda ett förhållande som kommer att vara skit och ångest imorgon. Ett fåfängt försök att släta över bevisen på hur mycket två människor kan ta sönder varandra och hela världen på bara några år.  Ingen kärlek i världen kan rädda det här. Ibland är att göra slut den största kärleksgesten en kan göra. Slut på eländet.

3 Comments

  1. Så fint inlägg. Och så sant. 💖

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*